fantastiskt är det i alla fall
dunk dunk. swish swish. så låter min kropp hela tiden. trycker man örat mot handleten så hörs bara massa skrammel, vinande och någonting som pyr. ganska imponerad blir jag, av att hela min kropp är jag och att den kan klara sig alldeles själv. och så att jag, själva nora, kan finnas längst in i en liten själsboll mellan lungorna. jag blir så imponerad. av att jag inte hör mer av vad som händer innuti den här jättemaskinen. alla tankar, känslor och impulser, borde inte de också låte lite?
Kommentarer
Trackback
